Hej hopp

Tillbaka... Blev en lång paus. Men den behövdes oxå.
Livet rullar på, har krånglat en hel del med jobb osv men har just nu ett vikariat på ett underbart ställe med en fantastisk kund och mina bästa tjejer som arbetskamrater:-) Halleluja!
Samisen växer och frodas, undrar dagligen vart min lilla bebis tog vägen... Tiden går så fort ju!
Kärlekslivet ligger i vila, för att uttrycka det milt. Det är liksom ingen som får mig att känna det där lilla extra. Är mer eller mindre ointresserad, men har starka förhoppningar att det nånstans dyker upp nån som fångar mitt intresse. Livet är ju såååå mycket roligare om man är kär.
Tills dess satsar jag 100% på mig och lillen.
Har tagit tag i yogan igen, avskyr att känna mig otränad och det har jag känt hela hösten och vintern - usch. Sen behöver jag verkligen den sinnesro som jag får av yogan. Andas! Glömmer det alltför ofta:-)
Fyller 30 i år, fattar ingenting när ska jag känna mig vuxen då? Iof har jag väl en massa vuxenpoäng i form av barn, hund, hem och ansvar, ansvar, ansvar men kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är typ tant! Känns helt sjukt. Börjar få en liten ålderskris oxå. Har den senaste tiden tänkt mycket på mitt liv so far och det känns som att jag inte alls gjort allt det jag velat göra. Jag har bott i denna lilla håla hela mitt liv tex blir förbannad på mig själv som inte fått tummen ur tidigare och testat mina vingar lite mer. Skulle velat rest mer, kanske bott utomlands en tid osv. Nu är det ju mer eller mindre kört. Känner mig låst, inte vid Sami utan pga T. Kan ju inte flytta och ha på mitt samvete att deras relation tar mer stryk, det är ju inte världens bästa relation som det är nu. Hade vi varit en familj hade man kanske kunnat gjort det tillsammans eller så hade jag kanske varit mer tillfreds då och inte så rastlös.
Funderar även mycket på vad jag ska bli när jag "blir stor":-) Har ju inga drömmar om att jobba inom vården resten av livet. Psykologin va ju skitkul när jag pluggade och jag skulle vilja börja plugga igen men det känns så jobbigt att leva på lån nu när jag är ensam ansvarig för hela familjeförsörjningen, sen har jag inte nåt specifikt mål med ev studier och det känns inte heller bra. Ja, en massa funderingar blir det...
Men tillbaka till satsningen på mig själv. Har nu spenderat nästan 2 år med att lappa ihop mig själv efter allt som hänt och känner att nu är det fan dags att leva oxå inte bara överleva. Dagarna går ju och det är dom som är livet! Steg ett blir Thåström om 2 veckor i Sthlm, ska bli så jäkla kul, ser mest fram emot ett dygn av frihet, att inte ha nåt ansvar, ingen hund som ska rastas, mat som ska lagas och ingen som ropar mamma. Bara vara Chrissy och se hur det känns:-) Sen kommer jag längta ihjäl mig efter min lille kille men jag vet att han har det bra med mormor.
Nu måste jag försöka sova, imorgon väntar ett berg av tvätt och utelek med Samisen.
Tjing tjing