Skitjobb

Vet att det börjar bli liiite tjatigt med mitt konstanta klagande på mitt kneg men fy f-n va less jag är på det stället. Slutade kvart över sju idag, tack gode Gud, hade inte orkat till tio. Elva timmar är mer än nog i Hell Hole. Skyndade mig hem och fick verkligen peppa mig själv för att överhuvudtaget orka gå tillbaka imorn. Men när jag precis lyckats finna lite styrka och nån slags motivation för att göra ett pass till denna vecka så ringer min arbetskamrat och rapporterar om attackerna som skett sen jag åkt hem... Suck! Elaka människor står mig upp i halsen.
Har alltid haft en stark tro på att det lönar sig att va snäll, kharma, what goes around comes around och att kärleken alltid segrar men det senaste året i mitt liv har fått mig att tvivla på detta om och om igen. Känns som att de som alltid klarar sig och lever det bästa livet är de som trampar över andra, saknar medkänsla och är så j-a big headed så det är skrämmande.
Ber till Gud att det ska bli en bättre balans i världen för det här är inte klokt. Är trött på självgoda människor som bara pratar om sitt, skryter och fläker ut än det ena, än det andra , klappar sig själv på axeln och vältrar sig i sin egen förträfflighet. Ödmjukhet efterlyses - nån som sett till den?
Struntar i om jag uppfattas som bitter för det är jag inte, bara ledsen och besviken. Men i mitt hjärta lever fortfarande hoppet kvar. Om ett liv med kärlek, respekt och rättvisa. En värld där snällhet prisas. En värld där kärleken segrar...
Hoppas, hoppas, hoppas.
Läste Lisa Fabres blogg (gillar henne skarpt) om att man får det man verkligen i hjärtat önskar, att livet inte är byggt så att man för evigt går och längtar efter nåt man aldrig får utan ska hålla drömmen levande. Tar det till mitt hjärta och ber för att det även gäller mig,
Natti natt